Irländsk Varghund Hemland: Irland Bakgrund/ändamål: Den irländska varghunden har urgamla anor och omtalas i bl a de gamla gaeliska sägnerna. Denna mycket storvuxna hundras användes ursprungligen i strid och till jakt på storvilt, framför allt på varg. Den jagade ensam eller möjligen i par och förväntades spåra upp, följa efter, nedlägga bytet samt bära hem det. I samband med att vargen utrotades på Irland hotades rasen av att dö ut, men genom att de kvarvarande exemplaren uppsamlades och genom inkorsning av bl a skotsk hjorthund och grand danois bevarades rasen. Helhetsintryck: Den irländska varghunden skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer tyngd och massa än hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna. Den skall vara mycket stor och respektingivande, mycket muskulös, kraftigt men ändå elegant byggd. Rörelserna skall vara fria och aktiva, huvudet högburet med god halsresning; svansen buren i en mjuk båge uppåt med en svag böj mot svansspetsen. Minimihöjd och -vikt för hanhundar skall vara 79 cm (31") och 54,5 kg och för tikar 71 cm (28") och 41 kg. Allt under detta skall uteslutas från tävlan. Ansenlig storlek, som inkluderar mankhöjd och proportionerlig kroppslängd, är det önskemål som skall eftersträvas, och det är önskvärt att orubbligt etablera en ras där hanhundarna uppnår en medelhöjd av 81 till 86 cm (32" till 34"), uppvisande erforderlig styrka, energi, mod och symmetri. Huvud: Långt med mycket svagt markerat stop och mycket grund fåra mellan ögonen. Skallen inte för bred. Nosen lång och måttligt avsmalnande. Öron små och burna som hos greyhound. Bett: Saxbett idealiskt, tångbett accepteras. Hals: Halsen skall vara tämligen lång, mycket stark och muskulös, väl välvd, utan halspåse eller överflödigt halsskinn. Bröstkorg: Mycket djup med bred bringa. Rygg: Snarare lång än kort, välvd länd. Svans : Lång och något böjd, av måttlig grovlek och väl täckt med hår. Buk : Väl uppdragen. Framställ: Muskulösa, snedställda skuldror, som ger bredd åt bröstkorgen. Armbågarna väl tillbakalagda, varken inåt eller utåtvridna. framben: Överarmarna muskulösa och frambenen kraftiga och helt raka. Bakställ: Muskulösa lår och underbenen långa och starka som hos greyhound med lågt ansatta, varken inåt- eller utåtvridna hasor. Tassar: Tassarna skall vara medelstora och runda, varken inåt eller utåtvridna. Tårna skall vara väl välvda och slutna, klorna böjda och mycket starka. Päls: Sträv och hård på kropp, ben och huvud; särskilt lång och raggig över ögonen och under käken. Färg/tecken: Grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn eller vilken som helst av de färger som förekommer hos den skotska hjorthunden. Fel: Alltför lätt eller för tungt huvud, alltför markerad pannavsats. Stora öron och öron som hänger platt utefter huvudet. Kort hals, överflödigt halsskinn eller hakpåse. För smal eller för bred bröstkorg; svankig, nedsjunken eller helt rak rygg för kort kropp. Krokiga framben, bockbenthet. Svagt bakställ, och allmän muskelbrist. Vridna tassar, spretiga tår. Alltför ringlad svans. Skära eller leverfärgade ögonlocksränder, läppar och nosspegel i annan färg än svart; mycket ljusa ögon. Lista över egenskaper i Rangordning: 1. Rastypiskt: Den irländska varghunden skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer tyngd och massa än den skotska hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna. 2. Mycket stor och respektingivande. 3. Rörelserna fria och aktiva. 4. Huvudet långt och parallellt, högburet. 5. Framben, kraftig benstomme, helt raka; armbågarna väl ansatta intill kroppen. 6. Muskulösa och långa lår; väl musklade underben, god vinkel i knäleden. 7. Päls sträv och hård, särskilt lång och raggig över ögonen och under käken. 8. Lång kropp, rymlig bröstkorg, väl välvda revben och stor bredd över höften. 9. Välvd länd, buken väl uppdragen. 10. Små öron burna som hos greyhound. 11. Tassar måttligt stora och runda; väl välvda och slutna tår. 12. Halsen lång, väl välvd och mycket stark. 13. Bröstkorgen mycket djup, måttligt bred. 14. Skuldrorna muskulösa och snedställda. 15. Svansen lång och aningen böjd. 16. Mörka ögon. - Anmärkning: Ovanstående ändrar på intet sätt standarden vilket man alltid mycket noga skall ta i beaktande, utan ger helt enkelt de olika egenskaperna i rangordning. Om dessa vid något tillfälle verkar framstå på annat sätt än i standarden, är det alltid den senare som är korrekt. Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. Färg: Den skotska hjorthundens färger: Mörkt blå-grå, mörkare eller ljusare grått, brindle eller gult, sandfärgad eller röd fawn med svarta tecken (points). Vit bringfläck, vita tår och en liten vit svansspets är tillåtet, men ju mindre vitt desto bättre, då hunden helst skall vara enfärgad. Vit bläs och/eller vit halskrage är inte tillåtet. Galgo Español Hemland: Spanien Användningsområde: Sällskap/Kapplöpningshund. I hemlandet även jakthund FCI-Klassifikation: Grupp 10 Sektion 3 Bakgrund/ändamål: Galgo Espanol, den spanska vinthunden är en hetsjakthund som i ursprungslandet används främst för jakt på hare. Den är mycket snabb och jagar med hjälp av synen. Den kan även användas för jakt på andra pälsdjur, såsom kanin, räv och t.o.m. vildsvin. Galgon var redan känd hos romarna under antiken, men man antar att den anlände till och etablerade sig på den iberiska halvön långt tidigare. Den härstammar från de gamla asiatiska vinthundarna och anpassade sig därför snabbt till de spanska stäpp och platålandskapen. Under 15-,16-.1700 talen exporterades stora mängder av dessa hundar till andra länder, såsom bl.a. Irland och England. Galgon anses vara en av förfäderna till den engelska vinthunden (Greyhounden). Helhetsintryck: Galgo Espanolen skall vara en vinthund med eleganta, harmoniska proportioner. Benstommen skall vara kompakt. Huvudet skall vara långt och smalt. Uppförande/Karaktär: Galgon skall till sättet vara lugn och emellanåt tillbakadragen. Vid jakt uppträder den dock mycket livligt och levnadsglatt. Huvud: Huvudet skall stå i proportioner till resten av kroppen. Det skall vara långt, torrt och väl utmejslat. Förhållandet mellan skalle och nosparti skall vara 5:6. Skallens och nosens plan skall vara divergerande. Sett ovanifrån skall huvudet vara mycket långt och jämnsmalt med ett långt och smalt nosparti. Skallpartiet skall vara liten med välvd profil. Bredden på skallen får ej överstiga hälften av dess längd. Pannfåran skall vara väl välvd i sin främre del. Okbågarna och nackknölen skall endast vara svagt markerade. Stopet skall vara mjukt sluttande och mycket svagt markerat. Nostryffeln skall vara liten och fuktig med svart pigment. Nospartiet skall vara långt och lätt böjt mot nostryffeln. Nosryggen skall vara smal. Läpparna skall vara mycket torra. de skall också vara mycket tunna, strama och ha mörkt pigment. De övre skall precis täcka de nedre. Dessa får inte blida läppfickor. Bettet skall vara ett kraftigt och fulltaligt saxbett. Tänderna skall vara starka, vita och friska. Gommen skall ha samma färg som läpparna och gomtakets räfflor skall vara väl markerade. Ögonen skall vara små, snett placerade och mandelformade. De skall helst vara mörkt nötbruna. Uttrycket skall vara lugnt, mjukt och reserverat. Ögonlocken skall vara tunna med mörka kanter och de skall ligga väl an mot ögongloberna. Öronen skall vara vida vid basen och triangelformade. Öron: De skall vara fylliga i sin översta tredjedel, och tunnare och smalare mot spetsarna, som skall vara avrundade. Öronen skall vara högt ansatta. När hunden är uppmärksam skall öronen resas i sin nedersta tredjedel och de vikta spetsarna kommer då att peka utåt. I vila skall öronen bäras tätt mot skallen, s.k. rosenöron. Om öronen dras framåt skall de knappt räcka fram till mungiporna. Hals: Halsen skall vara lång och oval i genomskärning. Den skall vara flat i sidorna, elegant, stark och smidig. Halsen skall vara smal vid ansättningen mot huvudet men svagt bredda sig mot ansättningen i bröstkorgen. Den främre halslinjen skall vara nästan rak men ha en lätt böj mitt på. Kropp: Kroppen skall vara lätt rektangulär, stark och smidig och ge ett intryck av robusthet, rörlighet och uthållighet. Överlinjen skall ha en lätt sänkning i ryggpartiet och en välvning över länden, dvs vara svagt s-formad. Den skall inte ha några tvära avbrott. Överlinjen skall vara fast även i rörelse och ge intryck av stor smidighet. Manken skall vara svagt markerad. Ryggen skall vara plan och lång medtydlig kontur. Ländpartiet skall vara långt och starkt, inte särskilt brett men välvt och med kompakt lång muskulatur, vilket ger intryck av styrka och smidighet. Höjden över ländpartiet får vara lägre än mankhöjden. Korset skall vara långt, stark och snedställt. Vinkeln mot horisontalplanet skall vara mindre än 45 grader. Revbenen skall vara flata och ha gott avstånd sinsemellan. De skall vara framträdande och markerade. Bröstomfånget skall vara något större än mankhöjden. Bröstkorgen: Skall vara kraftfull men inte särskilt bred, den ska vara rymlig, men inte nå ner till armbågarna. Bröstkorgen skall vara djup i sin bakre del ända fram till de falska revbenen. Bröstbensknappen skall vara framträdande. Buken skall vara tvärt uppdragen. Huden på flankerna skall vara stram och torr. Flankerna skall vara väl utvecklade. Svansen skall vara lågt ansatt, kraftig vid roten men gradvis avsmalnande mot den mycket tunna spetsen. Svansen skall bäras hängande i nära kontakt med bakbenen. Den skall vara smidig och nå långt nedanför hasspetsen. I vila ska svansen ha formen av en skära med en avslutande mer markerande krok på svansspetsen, vilken skall hållas böjd åt ena sidan. Svansen skall föras mellan underbenen och den avslutande kroken skall nästan röra vid marken framför bakbenen. Detta är mycket rastypiskt och ett av rasens speciella kännetecken. Extremiteter: Frambenen skall vara helt lodräta, tunna, raka och parallella. Benstommen skall vara torr med väl synliga senor. Skuldrorna skall vara torra, korta och snedställda. Skulderbladen skall vara kortare än överarmen. Överarmarna skall vara långa, längre än skulderbladen. De skall vara mycket muskulösa.Vinkelförhållande: Skulderblad/Överarm 110 grad. Överarm/Underarm 130 grad. Armbågarna skall vara rörliga men ligga väl an mot kroppen. Underarmarna skall vara mycket långa. De skall vara raka och parallella. Mellanhänderna skall vara lätt vinklade, tunna och korta. Framtassarna skall ha formen av hartassar. Tårna skall vara slutna och högt välvda. Trampdynorna skall vara starka och välutvecklade. Huden mellan tårna skall vara ganska väl tilltagna och klorna välutvecklade. Bakstället skall vara kraftfullt och påskjutet skall ge intryck av kraft och rörlighet. Benen skall stå helt lodräta och vara korrekt vinklade samt ha lång och välutvecklad muskulatur. Benstommen skall vara torr. Låren skall vara mycket kraftiga, långa och starka. Lårbenet skall vara så lodrätt som möjligt mot markplanet. Bakifrån sett ska man omedelbart lägga märke till den välutvecklade muskulaturen, lång senig och kraftfull. Lårbenet skall utgöra 3/4 av underbenets längd. Vinkelförhållandet höft/lår 110 grader, lår/underben 130 grader. Underbenet skall vara mycket långa, med väl markerad och fin benstomme. De skall vara muskulösa i sin övre delar, men ha mindre muskelmassa i de nedre. Ådror och senor skall vara väl synliga. Hasorna skall vara väl markerade med väl synliga och välutvecklade senor. Hasvinkeln skall vara över 140 grader. Mellanfötterna skall vara fina, korta och stå lodrätt. Rörelser: Den naturliga gångarten är galopp. travet skall vara långsträckt, lågt, fjädrande och kraftfullt. det får inte finnas tendenser till krabb eller passgång. Hud: Huden skall ligga väl an mot kroppens alla delar. Den skall vara stark, mjuk och rosa till färgen. Slemhinnorna skall vara mörka. Päls: Släthårig Galgo: Pälsen skall vara åtliggande, fin i strukturen, kort och glansig. Den skall täcka hela kroppen ända till huden mellan trampdynorna och får vara något längre på lårens baksida. - Strävhårig Galgo: Hos dessa får pälsen vara medel lång. Den skall vara mycket sträv.Längden får variera men måste täcka hela kroppen. Den tenderar ibland att bilda skägg och mustasch på nospartiet samt ögonbryn och en tofs på huvudet. Färg: Alla färger är tillåtna Storlek: Mankhöjd: Hanhund 62-70 cm Tik 60-68 cm. En avvikelse på +/- 2 cm är tillåtet på i övrigt utmärkta hundar. Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. Rak nosprofil, Spetsigt nosparti, Avsaknande av premolarer, Tångbett, Kullrighet på huvudet, något för brett eller dåligt mejslat huvud. Något för kort svans som knappt räcker nedanför hasen. Allvarliga Fel: Alltför bred skalle i kombination med snipigt nosparti, Måttligt överbett, Avsaknande av hörntänder som inte beror på olyckshändelse, Stort huvud, Kort och rund skalle, Parallella linjer mellan skalle och nosparti, Ögon som är ljusa, runda, utstående eller framträdande, Ektropion eller entropion, Kraftigt markerat stop, Korta öron, Stånd öron, Små öron, Markerad hängläpp, Markerade hakpåsar, Otillräckligt bröstomfång, Tunnformad bröstkorg, Svankrygg, Fallande överlinje, Korta flanker, Kort, rundat eller för plant kors. Alltför rundad eller kort muskulatur,Dålig benställning, Ej välvda tår, Kohasighet, Dåligt utvecklade, ömtåliga trampdynor, Linjespel som är grovt och tungt utan smidighet, Nervöst temperament. Diskvalificerande Fel: Otillräcklig rastyp, Harmynthet, Över eller underbett, Albinism. Testiklar: Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. NorfolkTerrier Hemland: England Användningsområde: Terrier FCI-Klassifikation: Grupp 3 Sektion 2 Bakgrund/ändamål: Rasen erkändes av engelska kennelklubben 1932 men var då känd som den hängörade varianten av norwichterrier. År 1964 separerades varianterna och den med upprättstående öron fick behålla namnet norwichterrier, medan den hängörade gavs namnet norfolkterrier. Uppfödarna hade dock hållit varianterna separerade i avelsarbetet långt innan rasen erkändes l932 och det är fler xteriöra detaljer än öronen som skiljer raserna åt. East Anglia i östra delen av England omfattar grevskapen Norfolk, Suffolk och Cambridgeshire. Området är agrart och även känt för hästuppfödning. Norwich-/norfolkterrier hästammar från lokala jakt- och gårdsterrier men raserna anses även ha inslag av ett flertal andra terrierraser. Åren efter sekelskiftet började små, oftast röda och strävhåriga terrier synas som sällskapshundar hos bl a hästfolk och Cambridge-studenter. Hundarna blev populära för att folk tyckte om vad de såg - och var nöjda med vad de fick och en av de tidiga uppfödarna, boende utanför staden Norwich, myntade rasnamnet norwichterrier. Helhetsintryck: Norfolkterriern är en av de minsta terrierna men en "baddare" för sin storlek. Den är en liten, låg, livlig hund, kompakt och kraftig med kora rygg god massa och benstomme. Ärofulla ärr från hederligt arbete skall inte läggas hunden till last. Uppförande/karaktär: Den är vänlig till sin läggning, inte grälsjuk och har en robust konstitution. Till sitt temperament är den vaken och orädd. Huvud: - Skallparti: Skallen skall vara bred och svagt välvd med god bredd mellan öronen. - Stop: Stopet skall vara väl markerat. Ansikte: - Nosparti: Nospartiet skall vara kilformat och kraftigt. Noslängden skall vara ca två tredjedelar av avståndet från stop till nackknöl. - Läppar: Läpparna skall vara åtsmitande. - Käkar/tänder: Saxbett med kraftiga och ganska stora tänder. Kraftiga käkar. - Ögon: Ögonen skall vara ovala och djupt liggande. mörkbruna eller svarta. Uttrycket skall vara vaket, livligt och intelligent. - Öron: Öronen skall vara medelstora. V-formade med svagt rundade spetsar och bäras framåtvikta, tätt intill kinderna. Hals: Halsen skall vara medellång och kraftig. Kropp: Kroppen skall vara kompakt. - Rygglinje: Överlinjen skall vara plan. - Rygg: Ryggen skall vara kort. - Bröstkorg: Bröstkorgen skall ha väl välvda revben. - Svans: Valfri kupering. a) medellångt kuperad, ansatt i höjd med rygglinjen. Svansen skall bäras upprättstående. b) Svans med måttlig längd i balans med hunden, tjock vid ansättningen, avsmalnande mot spetsen. Den skall vara så rak som möjligt och bäras käckt men inte överdrivet glatt över ryggen. FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989 ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDEN I SVERIGE. Framställ: Frambenen skall vara korta, kraftfulla och parallella. - Skuldror: Skuldrorna skall vara torra och väl tillbakalagda. Skuldra och överarm skall vara av ungefär samma längd. - Tassar: Tassarna skall vara runda med tjocka trampdynor. Bakställ: Bakstället skall ha god muskulatur. - Knäled: Knälederna skall vara välvinklade. - Has: Hasorna skall vara korta. De skall vara raka sedda bakifrån och ge ett ordentligt påskjut i rörelse. - Tassar: Baktassar som framtassar. Rörelser: Rörelserna skall vara sunda, låga och kraftfulla. Frambenen skall pendla rakt framåt från skuldran. God vinkling i bakpartiet, som ger stor kraft åt bakbenens påskjut. Bakbenen skall följa i frambenens spår, med fria rörelser från höften. Knä- och hasleder skall under rörelse vara välvinklade. Rygglinjen skall förbli plan under rörelse. Päls: Pälsen skall vara hård, sträv, rak och tätt åtliggande. Den skall vara längre och raggigare på hals och skuldror, kort och slät på huvud och öron med undantag för smärre mustascher och ögonbryn. Överdriven trimning är inte önskvärt. Färg: Alla nyanser av rött, vetefärg, black and tan eller grizzle. Vita tecken eller fläckar är inte önskvärt men tillåtet. Storlek/vikt: Idealmankhöjd 25-26 cm. Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.